Förtöjningsboj

Förtöjningsboj

Ett Mooring Booy-system består av flera stålbojar. Den exakta konfigurationen beror på vattendjup, fältkrav och miljöförhållanden. Vanligtvis är det ett mönster av fyra till åtta förtöjningspunkter som används för att förtöja tankfartyg. Varje punkt består av en stel boj förtöjd i havsbotten med en kedja och ett ankare. Det främsta syftet med varje boj är att fungera som en förankringspunkt för tankfartyget att lägga till. Bojarna är förtöjda vid havsbotten, därför förtöjer tankfartyget utan användning av egna ankare.
Varje boj har en kedjetrosenhet genom mitten av bojenheten, som slutar i en kedjestoppare på däck. Bojarna är normalt försedda med dubbla snabbkopplingskrokar för att snabbt kunna kopplas loss från tankbilen. Hawsers är anslutna till fören eller aktern på tankfartyget i ena änden och till bojens snabbkopplingskrok i den andra änden.
Efter förtöjning vid bojarna kan tankfartyget börja (av)lasta genom att koppla en undervattensslangsträng till fartygets grenrör. Den andra änden av slangsträngen ansluter till PipeLine End Manifold (PLEM), fixerad till havsbotten eller någon annan rörledning som överför produkten till eller från en installation på land eller till havs. Skulle tankbilen lämna kajplatsen läggs slangsnöret ner på havsbottnen, för att plockas upp igen när nästa tankbil anländer.

Ankararrangemang– Ett ankararrangemang sätts in för att koppla bojen till havsbotten. För varje boj förutsäger dynamiska beteendeberäkningar bojens beteende för olika vind-, våg- och strömförhållanden. Dessa beräkningar bestämmer det optimala ankarbensarrangemanget och storleken på de olika ankarbenskomponenterna.
Grundläggande komponenter för ankarben är:

• Ankare eller pålar, beroende på markdata, för att ansluta ankarbenen till havsbotten
• Ankarkedja

• Kedjestoppare för att koppla kedjan till bojen